Essay 2017

En dubbel rörelse. Om Jenny Carlssons måleri

Jenny Carlssons målningar rör sig i en undervegetation. När jag betraktar dem får jag snabbt associationer till en tät växtlighet där grenar och kvistar är gjorda av färg och penseldrag. Hastiga, hetsiga – men precist placerade penseldrag bildar tuvor och snår. Med säker hand skapar Jenny Carlsson en sorts upplöst ordning ur myllret av måleriska händelser. Hon blandar intuition med komposition. Målningarna utmärks av balans och motrörelser, av rytm och korsande händelseriktningar. En uppdriven aktivitet tycks sluka hela bilden, på samma gång som målningen fixeras i ett ögonblick.

Målningarnas spretande färglinjer bildar ofta ett slags glimrande ådror som anas i det trånga jordiga mörkret. Vi befinner oss nära marken, nära ursprunget. Naturens tecken är inpräntat i målningarna. Som en erfarenhet. De tunga, mättade färgerna bildar ytor som dryper av kylig fuktighet. Men också av en ångande bördig mylla. Detta är målningarnas livsluft och självklara hemvist. Här sker ett ständigt växande, en pågående tillblivelse.

Målningarna är jordnära, men samtidigt himmelsvida. De uppträder som utsnitt ur en större terräng där de begränsade vyerna också innefattar en oändlighet. Jenny Carlssons målningar beskriver omväxlande materia och luft. De gestaltar både rymd och stoft. Sida vid sida med berättelsen om mörker utvecklar Carlsson en känslig skildring av ljuset. Nära det dunkla – där varierade bruna, gula, svarta och gråblå toner lägger sig som ett kamouflagemönster – finns skimrande vackert belysta partier.

Kanske förutsätter de varandra? Kanske strömmar ljuset ur mörker? Ibland fräter det igenom det mörka, i penseldrag som tycks vara fyllda av en svepande och eterisk substans. Ändå avdunstar inte penseldragen, utan ljuset bevaras intakt och inkännande avvägt i relation till mörkrets rörelser.

Jenny Carlssons målningar betecknar natur men är samtidigt intensivt involverade i en dialog om måleri. Hennes självständiga tillägg präglas av en nyfiken tilltro till mediet. Hon litar på måleriets möjligheter att också rymma känslomässiga skikt. Jenny Carlssons målningar är lika mycket beskrivningar av ett tillstånd som en plats.

Magnus Bons

------------------------------------------------------------------------------------

JENNY CARLSSON
Svavelår 7.2 – 9.3 2014 Galerie Forsblom Review

ORGANISKT MYSTERIUM

Den första association som jag får från dokumentationsbilden på galleriets hemsida är black metal gruppernas loggor - svampmycel liknande, nästan abstrakta texter.

När jag stiger in i själva gallerirummet, en liten dunkel studio, där Jenny Carlssons (f. 1984) målningar hänger, förstår jag att jag hade fel. Målningarna innehåller inte referenser till subkulturer, de talar om något helt annat, något som är organiskt och andas.

Trots att namnet Svavelår tar associationerna åt ett dystopiskt håll, saknar själva målningarna stereotypa undergångs referenser.
Färgerna är mörka, men trots det erinrar om den levande världen och naturen. Sakerna växer, rinner, förändras, ryker.

Kontrastrika stämningar
Ett verk av Carlsson är abstrakt, men det förändras till figurativt i betraktarens öga. Det fascinerar, eftersom det inte har endast ett subjekt.../

Svavelår no 3 är fascinerande också för att den samtidigt utstrålar både fara och fridfullhet. Efter en längre stund med målningen känner betraktaren sig osäker: vad är det för en känsla som smittar av sig från Carlssons målning?
Svart och giftgul dominerar verket, men Carlsson har också gömt dit en förvirrande himmelsblå färg. Denna extra dimension frammanar osäkerhet, som gör Svavelår no 3 ett fängslande och anslående verk. Det är inte endast färg och form, men inte heller så figurativt att det skulle vara uppenbart eller lätt.

Motivens metamorfos
Framför målningen tänker jag på Carlssons arm. Personligheten i verket förseglas med de tätt böljande penseldragen, och tanken om konstnärens rörelser vid målningstillfället känns poetiskt.
Det kallas väl alkemi, när små element agerar ihop och skapar någonting större. Detta sker i Svavelår no 3 –en icke-föreställande målning, som man först vill passera raskt men som ändå är så full av något svårdefinierbart som väcker fantasin och transformerar sinnestillståndet.

Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ser i målningen: ett bränt träd, återspegling, Twin Peaks-aktiga barrträds-landskap - eller kanske även den stegrande vilda hästen.

Bilden förändras ständigt under betraktandet och drar till sig en association efter en annan.

Text: Helen Korpak, Frilansande skribent och fotograf. On Display Newsletter www.ondisplay.fi
Svensk översättning: Matti Sumari