︎

När landskapsmåleriet utvecklades på 1600-talet med namn som Carracci, Lorrain och Poussin förebådade det utvecklingen till det romantiska landskapsmåleriet under 1700- och 1800-talet, där naturen blir en projektionsduk för mänskliga känslor och uttryck. . Ingen genre inom måleriet har varit upphov till så mycket epigoneri och ”hötorgsmåleri” som det romantiska landskapsmåleriet.

Hur gör då en samtida målare som vill närma sig landskapet för att undvika allt förbrukat slagg i konsthistorien? Denna fråga fick ett svar inför Jenny Carlssons måleri. Hon brukar färgen som en bonde brukar jorden. Hon plöjer i färgen, harvar och gödslar. Man ser tydligt att hon kommer från ett sammanhang där man är van att med hand och öga kunna avgöra jordens fuktighet, vädrets skiftningar och rätt tid för sådd och skörd. Med samma kraft, som bonden, samma känslighet och utan överdrivet sentiment odlar Jenny Carlsson färg och duk till ett moget måleri. Visst finns här hälsningar till forna tiders målare men då lika mycket till en gammal målarmästare som Peder Balke med sina svarta färgfläckar som Marcus Larsson tunna lasyrmåleri.

Jenny Carlssons måleri är inte bara jord och växtlighet.Hon målar också in meteorologin. Vi ser hur vinden rycker tag i sly och gräs genom kraften i penselföringen. Hur grenar får liv i handens flykt över duken. Inom meterologin pratar man om mikroklimat. En lokal avvikelse i temperatur, fuktighet eller vind. Det kan vara en svacka i geografin eller en liten vind formad av ett berg nästan som en intimitet, en inbjudan. Och den inbjudan fortsätter in i Jenny Carlsson måleri. Hon bjuder in oss till sitt landskap där jordens färger spelar mot himlens luft, där svärta inte är samma sak som mörker utan en färg. Färg av fuktighet, färg av mylla, jord och den eviga kampen mellan växande och vissnande, mellan liv och död.